Maria Berghäll: Ni jobbar ju alla med klimatfrågan från lite olika perspektiv. Var skulle ni säga att ni står just nu, våren 2022?

Staffan Fredlund: Klimatfrågan har vuxit något enormt de senaste två, tre åren. På Wihlborgs hade vi förstås ett klimatarbete även tidigare, men då mer kopplat till energiförbrukning och transport. Men sedan har ju både vi och branschen vaknat upp och insett att har den riktigt stora klimatpåverkan i projektverksamheten, hur vi bygger och renoverar våra fastigheter. Vi har antagit nya utmanande klimatmål. Förutom att vi är med i den nationella färdplanen mot 2045 så har vi också fattat beslut om halveringsmål till 2030. Vårt klimatmål är godkänt av Science Based Targets initiative, SBTi*.

Emma Östlund: Jag håller såklart med om att klimatfrågan har fått allt större fokus de senaste åren. Vi har pratat om det länge, men det har inte blivit verkstad alls på samma sätt förrän nu. Vi märker det från våra beställare, men vi märker det också genom en större vilja att samverka i projekt kring de här frågorna. På Ettelva vill vi gärna lyfta fram cirkulära lösningar, som viktiga för klimateffektiv utformning. Till exempel genom byggnader som är anpassningsbara och har fokus på återbrukat material, biobaserat material och så vidare.

Embla Winge: Rent krasst: Vi bygger ju inte av luft, så det kommer alltid att finnas en klimatbelastning i det vi gör. Men hur kan vi förändra sättet som vi bygger, på så vis att belastningen blir så liten som möjligt? Och hur kan vi sedan ge tillbaka för att kompensera för att ha tagit jordens resurser i anspråk? Personligen har jag jobbat som byggherre i över 12 år, både med kontor och bostäder, och när man har gjort det så vet man ju också att man sätter väldigt mycket av ramarna och premisserna för vad vi ska bygga, både här och nu men också i framtiden. Så just nu arbetar jag mycket med att skapa olika hjälpmedel för vår organisation för att hitta rätt lösningar för klimatet. Vad är det vi behöver göra från Peabs sida som producerande enhet? Och för att kunna hitta rätt väg behöver man samverka mellan byggbolagen. Det är superviktigt. Det är inte ett bolag som kan hitta de bästa lösningarna, utan det måste vi göra tillsammans, likt inom LFM30*.

‍MB: Vad är egentligen det bästa byggmaterialet ur ett klimatperspektiv?

SF: Det finns inget facit till den frågan. Det beror helt på vilken ingång du har i vad du bygger, hur länge det du bygger ska stå och för vem du bygger. Allt börjar i affären och de kunder eller hyresgäster som ska bo eller verka i våra lokaler. Och där finns det en stor utmaning i att höja insikten hos våra hyresgäster om vilken påverkan som faktiskt finns när vi bygger. Hur ska vi kommunicera bättre så att vi får en affär som driver utvecklingen åt rätt håll? För affären har historiskt sett inte varit hållbar. Att förstå vikten av att renovera i stället för att bygga nytt, föreslå olika typer av byggmaterial, inredningsprodukter och så vidare som är mer cirkulära. Så att det både finns en acceptans för detta och en betalningsvilja bakom. Och det faller i sin tur som sagt tillbaka på oss i branschen.MB: Och hur gör man det då, konkret?

SF: Vi behöver få en mer transformativ förändring och att vi måste börja hos kunderna. LFM30 tycker jag är jättebra för att man har kortat ned tidsperspektivet till 2030, i stället för 2045. Nu tror jag kanske inte att vi kan vara 100 procent klimatneutrala till 2030, men det driver i alla fall på en förändringstakt och skapar engagemang här och nu. Hur kan vi som bransch samverka, från hyresgäst/kund och hela vägen bak till byggentreprenören och byggentreprenörens underleverantörer och grossister?

EW: Det handlar mycket riktigt om en beteendeförändring hos både branschen och hyresgästen. Börjar du för sent, för nära inpå målet, så hinner du inte få de stora effekterna av det här förändrade beteendet. Så det är en trög maskin som måste vridas. Men det här är den nya standarden.

SF: Vi har i bygg- och fastighetsbranschen jobbat med ett linjärt tänk och genomförande under lång tid, och optimerat det rationellt utifrån riskminimering och vinstmaximering och så vidare. Och det har varit jättebra utifrån ett tillväxtperspektiv. Men nu när klimatfrågan kommer in som ett tydligt affärsmål så ser vi att vi inte kan jobba så längre. Och det är det vi möter i LFM30. Vi inser att vi behöver jobba mer tillsammans och skapa en hållbar affär.

‍MB: Men är det alltid så lätt?

SF: Nej, vi som sitter i de här arbetsgrupperna inser också hur svårt det kan vara ibland. Det skapar en frustration i att man inte kan få till en snabbare förändring. Men de flesta som sitter i de här arbetsgrupperna har inte heller det fulla beslutsmandatet att ändra på saker i sina respektive verksamheter eller i kunderbjudanden. Vad är det vi har rådighet över i samspelet med hyresgästerna och hur kan vi förändra detta? Att förändra affärsmodellen tror jag är avgörande få de här stora transformativa förändringarna på plats.

EÖ: En reflektion kopplat till de här linjära affärsmodellerna är också utmaningen ur ett återbruksperspektiv. Vi är så vana vid att kunna får vårt material exakt ”just in time”. Men de stora mängderna återbrukat material kan man inte planera in i produktionsprocessen på samma sätt. Och där sitter vi ju fast i den linjära tanken men logistikcentrum och återbruksdepåer för att kunna skapa en linjär affärsmodell utav det. Egentligen så skulle man behöva den här disruptiva förändringen som ställer allt på ända.

MB: Vad skulle krävas för att få till en sådan disruptiv förändring?

‍SF: Kriget i Ukraina synliggör ju beroendet av rysk olja och rysk gas, som ju alla har känt till, men kanske duckat för. Och helt plötsligt så tvingas vi att hitta andra typer av lösningar. Jag tror inte att det är omöjligt att lösa energiknuten i Europa på ett annat sätt, men det hade ju inte skett så snabbt och lösningsfokuserat om inte relationen till Ryssland hade förändrats.

EW: Här är medvetenheten viktig. Du kan ju ta det till dig som konsument. Det här horribla med att en fisk kan vara fångad i Norge men packad i Kina för att det är billigare att packa den där. Nu överdriver jag lite, men man bortser ofta från transporten och den klimatpåverkan som det innebär. På samma sätt kan vi ju börja tänka mer på allt material som fraktas till våra byggprojekt från utlandet.

EÖ: Och det öppnar ju upp för en ökad palett av material från Sverige till exempel. Att kunna hitta mer härproducerade material tror jag kan bli en framtid, kopplat till klimat- och resursfrågan men också kopplat till social hållbarhet. Att man har bättre koll på sina producentled, till exempel.

MB: Det är mycket betong och trä som byggbranschen handlar om. Kommer vi någonsin att få se andra alternativ?

EW: Betong och trä är ju beprövade traditionella byggmaterial. Det finns förstås andra alternativ, men dessa är så pass nya att det fortfarande är osäkert hur de kommer att stå sig på sikt utifrån hållfasthet och kvalitet, inte minst om vi får mer av ett extremväder.

EÖ: Jag tror att vi måste bli bättre på att kombinera material. Idag bygger vi ofta i betong eller trä, men där tror jag att vi skulle kunna bredda perspektivet och ha en annan sammansättning inom ramarna för en och samma byggnad och få både långsiktigheten och ett lägre klimatavtryck i produktionen.

SF: Materialvalsfrågan är svår. Jag menar, klimataspekten är ju en aspekt men sedan har du brandskyddskrav, akustikkrav, energiprestandakrav, hållfasthetskrav och så vidare. Och ovanpå det har vi ju effekten av klimatförändringar också, som i sig kan leda till att vi tvingas använda ännu mer betong för att bygga tjockare väggar eller vallar som kan leda till en ännu större klimatpåverkan om vi inte gör det på rätt sätt. Så det är en massa olika avvägningar kopplat till klimatfrågan som trillar ned i knäna på våra projektledare och förvaltare. Vissa tycker det är kul och kreativt att arbeta med. Andra tycker att det är jobbigt och komplext.

EÖ: Men det sker samtidigt saker i det lilla. Det sker i val av produkter med likvärdig prestanda, och tekniska och estetiska livslängder på olika material. Vi diskuterade häromdagen ett projekt med byte av stålprofiler, plåt, golv och gipsskivor i innerväggarna, och där såg vi att vi kunde komma ned 50 ton i klimatpåverkan utan att vi gjorde några kompromisser. Det är ganska mycket. Jag tror att den potentialen finns i väldigt många projekt idag, och det känns väldigt optimistiskt.

EW: Men om vi pratar om betong så kommer det inte att finnas standardbetong länge till. Betong med inblandade slaggprodukter blir bara bättre, och kostnaden börjar jämna ut sig. Så det är inte långt kvar innan standarden är dyrare än den koldioxidförbättrade betongen. Inom ett till två år tror jag att vi är där. Men det är min högst personliga gissning.

MB: Till sist, hur ser en önskelista för den närmaste framtiden ut?

‍SF: Jag tror att vi måste skapa tydligare ekonomiska incitament och tydliggöra att klimatpåverkan har en kostnad. Det är redan många företag som har börjat med interna prissättningar på klimatutsläpp vid inköp och investeringar och Wihlborgs är ett av dessa. Här tror jag att näringslivet kan göra mer. Beställare i byggbranschen ska premiera leverantörer som erbjuder långsiktigt klimatsmarta lösningar, vilket i sin tur bidrar till att driva branschen i rätt riktning. Klimataspekten ska inte vara en pliktskyldig pålaga, utan ett
högt värderat kvalitetskrav så att det svider ännu mer för de företag som inte ställer om och jobbar för att aktivt minska sin egen klimatpåverkan.

EW: Jag tror på lagstadgade gränsvärden för att få branschen att förflytta sig ännu mer i rätt riktning. Sedan behöver man se ännu mer på energiförbrukningen för varje fastighet, ny som befintlig. Om det även skulle finnas ett krav på att redovisa ett energiproducerande inslag, till exempel solceller, på varje fastighet så skulle vi som land kunna ställa om lättare till inhemsk produktion av energi.

EÖ: Jag håller med om både gränsvärden och ekonomiska incitament, både kopplat till direkt klimatpåverkan och incitament som främjar återbruk. Vi har ju idag ett stort fokus på nybyggnation med bygglov till exempel, men vi skulle ju kunna ha lika stort fokus på rivningsobjekten. Om vi sedan kunde få ett ännu tidigare och bredare klimatfokus, att vi börjar integrera klimatfrågan tydligare i ett planeringsskede, så vore mycket vunnet. Vi är på väg dit, men vi har en bit kvar.